....
Rubriken på en blogg, är egentligen inte så viktig. För har man bestämt sig för att läsa någons blogg så gör man juh det ändå. Vare sig de står: "bajs" eller "bekännelse".
Yeah yeah.
För en gång skull känns de som att jag har något viktigt att skriva om haha. Efter gårdagens möte plus min uppväst, mm. Så har jag funderat o funderat. Är det verkligen rätt att låta (våra) barnen i vårt samhälle leva upp till de namn de (vi) vuxna ger dem, ( så som DAMP ADHD DYSLEKTIKER) bokstävsnamn. Är de rätt att kalla ett litet barn för "dampbarn" , är det kanske inte just där som problemet ligger?
Själv har jag funderat och funderat. Det ända vettiga jag kan komma fram till är, genom att namn sätta barn gör det lättare för människor ( som anses vara vuxna) att kringgå problemet. Och på så sätt inte " behöva" ta tag i vad som egentligen är ett problem, dagens samhälle. Att kärleken till med männikor inte finns/ eller räcker till pga olika fenomen. Eller... jag vet inte.
Men varför inte lägge ner mer tid till den enskillda individen, från de att den föds.
Jag har själv diagnostiserats som bokstavs barn. Och vet hur lätt de va för lärare och andra vuxna att hävda " Emma är oerhört lättirriterad" " se bara till att inte reta upp henne" Men det va just de som gjorde mig alldelles vansinning!! Att folk, de vuxna som jag sedan ska väntas ha respekt för "tassar på tå" framför än. De ända jag behövde var svårare uppgifter i skolan, fortsätta ha ett fullspäckat shema hemma. Jag behövde vara aktiverad!!
Men sen som alla andra individer, kunde jag bli arg, ledsen o besviken. Och det va kanske i dom tillfällena som jag gjort saker som jag än i dag ångrar. Det värsta av allt var att jag som de flesta andra barn snabbt lärde mig att uppföra mig efter de namn de givit mig ADHD, jag kunde lätt kringgå att ta konsekvenser. Pga att jag "inte va som andra barn"
För att sammanfatta min åsikt lite. Jag tycker inte att de är rätt att låta ett barn uppträda/gömma sig bakom ett "namn" och det är inte barnets/individens fel att han/hon är behöv av mer stöd, eller aktivering. Problemet ligger i att det finns för lite tid att, respekt, kärlek till att arbete i förebyggande syfte, både som förälder, lärare, eller andra vuxna runt omkring ett barn.
---
Min mamma, var den person om egentligen alltid har hjälpt mig på rätt sätt. Hon har givit mig all kärlek o mer där till. När jag blev så där fruktansväst agressiv ( by the way agressiv är ett perfekt ord att beskriva mig haha) fick on mig att inse att de kommer alltid finnas människor som jag kommer reta mig på, o folk som absolut inte är världa min respekt. Hon sa: Emma räkna till tio, dra djupa andetag emellen varje siffra, och fokusera på dig själv istället för "ditt offer". Och efter ett tag hjälpte de, när mamma en dag skulle komma på ett vecko möte som vi hade, mötte jag henne i korridoren med ett leende på läpparna, o sa: Mamma, jag slog honom aldrig!!!!!
Nu kan jag nästan själv undra vart jag vill komma med att blotta mig så här i en blogg. Men De jag lärt mig av min mamma och familj är att oavsett hur dum i huvudet jag tycker att någon är, den den förmodligen inte äns värld att bry sig om.
--
Men, jag måste säga men. Hur kan de de fortfarande förekomma att man blir fruktansvärt frustrerad o en situation att man nästan tappar kontrollen? Fast att jag i läkarnas journal är "frisk förklarad"??? Är jag/ kommer jag någonsing att räknas som "alla andra" som " vem som helst" .
I och för sig tappar jag aldrig kontrollen på samma sätt som för några år sen, Men fortfarande, känner jag mig inte som dig, honom, henne, Er?!
Jag vill och kommer nu påstå/och jag kommer att skylla på de vuxna som "namn gav" mig, när jag var yngre och i en ständig kamp med mig själv för att förstå mig på mig, min kropp, vem jag var, och den jag idag vid 20 års ålder fortfarande håller på att bli....
Det va allt för mig idag.
Tjingeling.
Yeah yeah.
För en gång skull känns de som att jag har något viktigt att skriva om haha. Efter gårdagens möte plus min uppväst, mm. Så har jag funderat o funderat. Är det verkligen rätt att låta (våra) barnen i vårt samhälle leva upp till de namn de (vi) vuxna ger dem, ( så som DAMP ADHD DYSLEKTIKER) bokstävsnamn. Är de rätt att kalla ett litet barn för "dampbarn" , är det kanske inte just där som problemet ligger?
Själv har jag funderat och funderat. Det ända vettiga jag kan komma fram till är, genom att namn sätta barn gör det lättare för människor ( som anses vara vuxna) att kringgå problemet. Och på så sätt inte " behöva" ta tag i vad som egentligen är ett problem, dagens samhälle. Att kärleken till med männikor inte finns/ eller räcker till pga olika fenomen. Eller... jag vet inte.
Men varför inte lägge ner mer tid till den enskillda individen, från de att den föds.
Jag har själv diagnostiserats som bokstavs barn. Och vet hur lätt de va för lärare och andra vuxna att hävda " Emma är oerhört lättirriterad" " se bara till att inte reta upp henne" Men det va just de som gjorde mig alldelles vansinning!! Att folk, de vuxna som jag sedan ska väntas ha respekt för "tassar på tå" framför än. De ända jag behövde var svårare uppgifter i skolan, fortsätta ha ett fullspäckat shema hemma. Jag behövde vara aktiverad!!
Men sen som alla andra individer, kunde jag bli arg, ledsen o besviken. Och det va kanske i dom tillfällena som jag gjort saker som jag än i dag ångrar. Det värsta av allt var att jag som de flesta andra barn snabbt lärde mig att uppföra mig efter de namn de givit mig ADHD, jag kunde lätt kringgå att ta konsekvenser. Pga att jag "inte va som andra barn"
För att sammanfatta min åsikt lite. Jag tycker inte att de är rätt att låta ett barn uppträda/gömma sig bakom ett "namn" och det är inte barnets/individens fel att han/hon är behöv av mer stöd, eller aktivering. Problemet ligger i att det finns för lite tid att, respekt, kärlek till att arbete i förebyggande syfte, både som förälder, lärare, eller andra vuxna runt omkring ett barn.
---
Min mamma, var den person om egentligen alltid har hjälpt mig på rätt sätt. Hon har givit mig all kärlek o mer där till. När jag blev så där fruktansväst agressiv ( by the way agressiv är ett perfekt ord att beskriva mig haha) fick on mig att inse att de kommer alltid finnas människor som jag kommer reta mig på, o folk som absolut inte är världa min respekt. Hon sa: Emma räkna till tio, dra djupa andetag emellen varje siffra, och fokusera på dig själv istället för "ditt offer". Och efter ett tag hjälpte de, när mamma en dag skulle komma på ett vecko möte som vi hade, mötte jag henne i korridoren med ett leende på läpparna, o sa: Mamma, jag slog honom aldrig!!!!!
Nu kan jag nästan själv undra vart jag vill komma med att blotta mig så här i en blogg. Men De jag lärt mig av min mamma och familj är att oavsett hur dum i huvudet jag tycker att någon är, den den förmodligen inte äns värld att bry sig om.
--
Men, jag måste säga men. Hur kan de de fortfarande förekomma att man blir fruktansvärt frustrerad o en situation att man nästan tappar kontrollen? Fast att jag i läkarnas journal är "frisk förklarad"??? Är jag/ kommer jag någonsing att räknas som "alla andra" som " vem som helst" .
I och för sig tappar jag aldrig kontrollen på samma sätt som för några år sen, Men fortfarande, känner jag mig inte som dig, honom, henne, Er?!
Jag vill och kommer nu påstå/och jag kommer att skylla på de vuxna som "namn gav" mig, när jag var yngre och i en ständig kamp med mig själv för att förstå mig på mig, min kropp, vem jag var, och den jag idag vid 20 års ålder fortfarande håller på att bli....
Det va allt för mig idag.
Tjingeling.
Kommentarer
Trackback
